Translate

onsdag 3 augusti 2011

En andens man

Av sommarbloggare Lars Bäcker

Lars i djupt andligt samtal med prästen och vännen Sigge Widekärr

I dag tänkte jag ta upp ett viktigt, men oerhört svårfångat ämne. När jag sätter fingrarna på tangenterna har jag ingen riktigt klar bild av vart det kommer att ta vägen. Men, full fart mot Kylsäter! Kära församling, ämnet för dagens betraktelse är andlighet. Jag tror nämligen att det är nödvändigt att ha någon form av andlighet, kalla det sedan vad ni vill. Vissa säger religion, andra säger livsåskådning. Att följa en kodex, underkasta sig en disciplin eller följa en mästare. Kanske till och med vara ett fotbollsfan? Tapetsera väggarna med Metallica-posters? Nja, kanske inte. Eller? För varför säger jag då att det är nödvändigt med andlighet? Vet jag ens vad det är? Om jag säger att vi pratar om en vilja att åstadkomma något positivt med sig själv och sin omgivning, hur låter det? En vilja att förbättra världen, hur lokalt man än gör det. För det måste ändå vila på positiv grund, en strävan efter förbättring. Det finns ju gott om övertygade människor som inte bidrar till något bättre. Alla de som verkar för ökad intolerans. De som anser att världens orättvisor är huggna i sten, eller av gud givna. De som går omkring och hatar. Vi tar några exempel, så får vi se om det går att bena ut. Låt oss börja med ledarna för organisationer med riktigt lågavlönad personal, som i ett andetag förklarar att så måste det vara, för det finns helt enkelt inga pengar. I nästa andetag motiverar de sina egna ersättningar med att just deras unika kompetens och extrema ansvar… Nä. Det funkar inte, va? En ledare som inte är villig att dela sina följares lott får ingen med sig. Då finns ingen andlighet, ingen filosofi och troligen ingen framgång. Det är inte andlighet, det är självintresse. Eller låt oss halka över på religionen. Jag är själv inte religiös i någon egentlig mening, och det finns det skäl till. I mitt fall kan man kalla den Schartauanismen, men låt oss för enkelhetens skull kalla den för stofil-falangen inom kyrkan. Men det jag lärt mig i kristendomskunskapen, söndagsskolan och konfirmationsundervisning, och för all del läst i egna bibelstudier säger en sak. Stofil-falangen säger en annan sak. Essensen i Jesus budskap var kärlek till och tolerans av nästan, och vårt lika värde inför gud, korrekt? För att ta det mest aktuella och för all del flagranta exemplet jag kan komma på – hur i himmelens namn är det med den bakgrunden möjligt att det finns präster som är motståndare till samkönade äktenskap? Ja, jag vet, jag har hört det till leda, bibeln säger att bla bla mellan kvinna och man… Nä. Funkar inte. Pro primo är det stofil-falangen som avgjort vilka texter som alls finns med i bibeln. Pro secundo är det stofil-falangen som gör sig till uttolkare av texterna. Att ägna X antal års studier åt att komma fram till en religiös ståndpunkt som går rakt på tvärsan med andemeningen i profetens budskap är inte andlighet. Det är bara ett sätt att motivera sina fördomar. Det finns heller ingen brist på hatrörelser, vilket är ett specialfall. Utövarna anser sig inte sällan vara extremt andliga. I själva verket är de bara extremister, politiskt och / eller religiöst. Men om man inte har ett syfte att förbättra sig själv eller sin omgivning, så hjälper inte asketism, meditation och disciplin. Att ha som mål att fördriva och förgöra kan aldrig vara andlighet. Det är bara ett utslag av litenhet. Eller ett av tidens tecken, att tala om positiv särbehandling. Så korkat! Det är som att säga: nej, vi diskriminerar ingen. Vi bara exkluderar vissa grupper. Så vad är då andlighet, har vi närmat oss svaret? U.S. Army har använt sloganen ”Be all you can be”. Det är inte så dumt. Om man strävar efter att utvecklas, att bli allt man kan bli, då försöker man i alla fall. Så om vi alla försöker göra vad vi kan för att ta vara på oss själva, våra nära och kära, samt vår omgivning och miljö – är vi andliga då? Jag vet inte. Men kanske kan vi göra världen lite bättre. Låt oss försöka!

Oj, det var en tung text att skriva. Så dagens lista blir desto lättsammare! En betraktelse över var på mina sommarvistelser tatueringar är vanligast! Ta det för vad det är – men så här är det:

1. Örebro. Oj. I den stan är folk läsvärda.

2. High Chaparall. Här ser man många olika varianter.

3. Sälen. OK, det finns tatueringar – några få…

4. Mollösund. Nej! Tatueringar går inte ihop med segelbåt!

Jag som skriver dessa rader heter Lars Bäcker. Jag hoppas få se en amerikansk president få ekonomipriset till Alfred Nobels minne – och förtjäna det.