Translate

söndag 26 januari 2014

I Färgelanda bryr vi oss

Just nu pågår det en positiv aktivitet i den lilla kommunen jag kommer från. Något som inte ens den pessimistiska granskaren torde kunna missa. Det är det goda som sköljer in som en befrielsearmé för att förgöra det mörka, all den ondska som under en tid ockuperat mitt land, min plats; min hemort. Ett mörkt hot som slagit till både utifrån och inifrån. Det handlar om en rad negativa företeelser som interna bråk, skadegörelse, rövarfasoner och tristess. Allt det här har bland annat den lokala tidningen Bohusläningen gottat sig i under de senaste åren, med den ena smaskiga nyhetsrubriken efter den andra. Det har inte funnits någon hejd på hur man ensidigt beskrivit min hemort. Och har det inte funnits något dåligt att finna, har man hittat på något, som t ex hur dåliga fäder vi män i Färgelanda är. Något som jag varit flitig med att skriva om här på min plats.. 

Nåja, visst har vi haft våra tråkigheter som t ex den brottsvåg som drabbat både privatpersoner och näringsidkare. Värst har kanske min vän Feffe drabbats, som under alla år som han drivit sina rörelser (först Tempo och sedan spelbutiken Feffes) fått utstå upprepad skadegöresle och inbrott. För några dagar sedan utsattes han för ytterligare ett inbrott som uppmärksammats i både massmedia, teve och radio. Denna gång en mycket dämpad man som med uppgivenhet lät sin omgivning förstå att nu fick det nog vara slut på hans kämpande.

Fredrik, eller Feffe som han hetat sedan barnsben hos oss som känner honom. Vi växte upp på samma gata. Husen bredvid varandra, på landet nära skog och sjö. När vi blev äldre jobbade vi t om något år tillsammans. En vänskap som bestått genom alla dessa år. Jag gör mina rutinaktiga besök i hans butik och min son och hans polare gör alla sina godis inköp där. För min son och hans polare har Feffes blivit lika mycket en social inrättning som en" godisleverantör". Jag hör dem ofta säga; "Nä skall vi gå ner och prata med Feffe lite?" Och just så är det nog för många.

Men inget ont som inte har något gott med sig passar verkligen in i den här historien. En riktig vardags hjälte i form av Victor Axelsson förklarade att det nu fick vara nog och startade upp en insamling  för Feffe.
Ett facebooks engagemang skapades på Facebook där alla uppmanades att skänka en 100-lapp. Pengar för att täcka en del av självrisker och kostnader för skadegörelsen, men framförallt för att visa att han inte var ensam. Att ingen ville att han skulle ge upp nu. Genomslaget blev enormt och kommuninvånarna har visat sig mer än villiga att ställa upp.

För det är så här; Det handlar inte om vänskap längre, utan om medmänsklighet och att vi i vår kommun ställer upp för varandra och aldrig, aldrig kommer låta buset, ondskan och destruktivitet skall få styra våra liv. Det är ett statement mot rövarliv och negativt mörker. Något som tidningen Bohusläningen nu borde belysa och göra god journalistik av.